Näslöpning

Jag springer med näsan, eller ja, det gör ju inte, däremot så springer jag genom att andas genom näsan. Innan har jag bara kört mun.

Känner mig nedstämd. Ända sedan den där dagen för 16 år sedan har jag inte känt mig frisk. Det är en lång tid.

Jag har löpt 5,5 km idag. Det jag försöker göra är att vrida tillbaka min kropp i rätt läge, den är sned som bara den, i alla fall på höger sida nacken.

Är rädd för min andning, för min spänningshuvudvärk etc, rädd för ALS, som jag alltid varit rädd för ända sedan 2011. Skillnaden är att jag kan bearbeta det. Tänka bort det. Det känns onaturligt att jag skulle ha det efter alla tester.

Rädslan kom dock smygande igen på julen 2018, fick lunginflammation. Det är det som de flesta ALS patienter dör i, och egentligen nästan alla som dör faktiskt.

Sedan, bortfall av känslan att gå på toa, sjuka grejer.

Andningen har alltid varit drabbad, sen dag 1 efter fästingbettet har jag mått kass.

Nu försöker jag springa bort allt. Har försökt springa bort allt sedan mitten av Juni, vi är i November. Resultat? Inga direkta förbättringar. Och nu försämringar med andningen som känns svårare. Har också svårt med salivet som samlar sig i min mun, kan inte prata med allt det där, och sväljning som fungerar bäst på höger sida av halsen. Konstigt.

Sämre

Jag mår sämre igen, mina problem sedan innan känns mer nu.
Svårt att andas, svårt att prata pga av saliv och svårt att svälja. Har ändå sprungit men det känns inte som kroppen vill med. Det blir inget flås fast att jag springer.

Edit: dagen efter, körde lite mindfulness och kom på bättre tankar.